Hem
Filurken Skunk

Det var en gång en liten filurk som hette Skunk

Han var mindre än alla sina illaluktande bröder och kunde inte spotta lika långt som dem,

inte heller kunde han snora till lika stora sorkråkor eller släppa lika stora brakfisar.

De andra filurkerna retade jämt filurken Skunk och sa att han var blek som en liten skogsstjärna.

Skogsstjärna är en sorts vit blomma som växer i skogen, den är väldigt vacker, men filurker är

inte mycket för sånt som är vackert, så filurken Skunk blev allt lite ledsen varje gång han blev

kallad för skogsstjärna...

En dag när hans bröder struttade ut i skogen för att hitta på nåt otyg följde han efter dem för att

få vara med och lära sej mer om hur man filurkar sej och är stygg..

Han hade lite svårt att hänga med dem när de drog iväg genom den snåriga sogen och över

de våta slippriga stenblocken nere vid ån, men då stannade de plötsligt. Där mötte de nämligen

någon som var värre än dem själva och de var de ju inte vana vid, så de stirrade storögt och tog'

ett litet steg tillbaka.

Ett skäggigt gubbhuvud stack upp ur vattnet...

Tsssss, flinade gubbskallen...

Du var mej ett ohyggligt gammalt skäggtroll, vad är du för en badtok? frågade filurken Odör sturskt

Tsss flinade gubbskallen brett, jag är Strömkarlen som de kallar Näcken....

Haha, han har inga paltor på sej skrattade filurkerna

men då slingrade sej en lång arm upp ur vattnet och drog ner en av dem i vattnet

Hjälp! släpp upp mej gubbe!

Nej du ska nog få följa med mej till mitt rike under vattnet och bli min dräng i evighet..

Ska ingen av er andra försöka rädda er bror?

Näcken tänkte förstås fånga sej en dräng till om någon av dem vågade komma nära..

Nä, du kan ta honom, då blir det mer mat över till oss där hemma... förresten kan du

få ta den där stora också om du vill...

Då hörde de plötsligt lek och stoj lite längre bort, så de lämnade sin bror Ostfot i klorna på Näcken

och sprang iväg för att ta reda på vem som skrattade och tjoade i deras skog...

Näcken tog den stackars fångade filurken och försvann i det svarta vattnet..

Filurken Skunk som stått en bit bakom de andra, smög nu fram till vattenkanten och

böjde sej fram för att se om han kunde skymta sin bror där nere, men han såg bara sin egen spegelbild.

Hallå! viskade han, filurk Ostfot! kom tillbaka Ostfot! sen vågade han inte vara kvar längre ifall

Näcken hade hört honom. Han var ju trots allt en ynkrygg som alla andra filurker han med. Nej, de är inga

bra vänner som man kan räkna med om man hamnar i knipa...

Lite konstigt kändes det ju ändå att lämna Ostfot där i det kalla djupet.. "i evighet" hade Näcken sagt..

filurken Skunk rös. Inte skulle han då vilja vara dräng där nere i all evighet, usch!

Han sprang iväg efter de andra. De hade hittat några trollungar som var ute och lekte i blåbärsriset.

Filurkerna kastade kottar på dem och slet dem i håret och frågade dem varför de inte var hemma hos sin mamma

när de var såna morsgrisar som bara tjöt hela tiden. Inte undra på att trollungarna tjöt, så som de blev behandlade.

En trollunge högg den filurk som retade honom och lyckades springa undan en bit.. Då hoppade filurken

Skunk fram och frågade som han lärt sej: "varför är inte du hemma hos din mamma, du som är en sån grinunge?"

"varför är inte du själv hemma hos din mamma du som är en sån liten snorunge?" svarade trollet.. Filurken Skunk

visste inte vad han skulle svara, han var inte så bra på att retas som de andra..

Men han behövde inte svara heller, för plötsligt tjöt en filurk högre än vad något öra tål så det ekade genom hela skogen.

Han hade blivit biten av trollungarnas lilla keldjur Huggo huggorm...

Huggo väste och ringalde iväg i blåbärsriset. Ingen av filurkerna såg vart han tog vägen så de rusade förskräckta därifrån.

Alla utom Snorebror, han som blivit biten, han hade så ont i foten att han inte kunde gå nånstans, han bara

låg kvar på markenn och jämrade sej och kvad. Tollungarna jagade bort filurkerna med sina ormar...

Men ingen såg filurken Skunk, han stod kvar och visste varken ut eller in.. egentligen var han lite rädd att

Huggo skulle ha slingrat sej ända bort till honom, så han stod helt stilla för att inte bli biten. Men Snorebror

jämrade sej så bedrövligt att tillslut gick han bort till honom med ett vått omslag av sjöörter som han hämtat i ån.

Sen sprang han iväg åt det håll där de andra filurkerna försvunnit.

Det tog ett tag innan han hittade dem, men så mötte han en uppskrämd hare, och då förstod han att han var på rätt väg.

De hade förstås skrämt iväg den stackars Herr Långöra...

Snart fann filurken Skunk sina bröder. en av dem satt högt uppe i en tall. Han hade hittat ett

ugglebo och var just i färd med att kasta ut de små duniga uggleungarna för att se om de var flygfärdiga.

De andra stod under trädet och hejade på och skrattade elakt. De klappade händerna i takt, också kom den första lilla

dunungen dunsande ned från trädet, han stötte mot flera av de stora grenarna innan han landade framför fötterna på

en av filurkerna. Han tog genast upp uggleungen och kastade honom på sin bror.. de fortsatte att bolla med

den stackars uggleungen tills filurken uppe i trädet ropade att han tänkte släppa ned nästa unge.

Då började de klappa händerna igen och kastade den första uggleungen åt sidan... ´

Filurken Skunk gick fram och tittade på den illa tilltygade fågeln, men han visste inte hur han skulle kunna

lyfta upp den utan att skada den ännu mera.. Men så fick han syn på en mjuk hög med riskvistar..

Just när Vårtsvans skulle släppa ner nästa uggleunge ur trädet hördes ett högt tjut.

Det var ugglemamman som kom susande genom luften, hon slog till och i ett svep var Vårtsvans på väg att själv

falla ned från trädet. Alla filurkerna sprang fega därifrån. Alla utom filurken Skunk ,

som snabbt drog fram lite ris som Vårtsvans kunde landa på. Sedan sprang förstås han också, för inte var

han mycket bättre än sina uslingar till bröder. Inte ska du tro att någon av dem heller vände om för att se

hur det gick för Vårtsvans, om han klarade fallet. Nej riktiga filurker bryr sej bara om sej själva...

När de sen på kvällen kom hem för att äta lussoppa i jordkulan hos sin vresiga mor, var det ingen som

brydde sej om att det saknades tre böder.. När filurken Skunk gick iväg mot ett hörn för att sätta sej att äta

sin skål med illaluktande soppa, kom det fram några äldre filurker och stötte till honom så soppan flög ut över golvet.

Hördu du Skunk! sa de och tog honom hårt i nacken, du ska inte tro att du är märkvärdig för att du gullar med små

äckliga dunungar, eller stannar kvar hos näcken för att ropa tillbaka din bror... tror du det hjälper att lägga fram en

ynka liten grankvist när någon blir slagen av en uggla och ramlar från en tall? han dog säkert ändå..

Mot alla odds sökte filurken Skunk tröst hos sin förfärliga mor. Han smög fram till henne där hon stod

och rörde i den tunna grytan. Mamma, kved han ynkligt, jag kunde inte låta bli att bry mej om Ostfot, Snorebror och Vårtsvans och

uggleungarna och de...

Mm, muttrade hon, det var ju inte bra... men istället för att dänga till honom med soppsleven, tog hon honom

lugnande på axeln och sa

Du ska inte oroa dej lille Skunk, snart nog kommer den dan då du glömt allt vad samvete heter, då kommer

du också att bli lika genomond och samvetslös som alla andra filurker...

Skunk kände en stor lättnad, han skulle alltså växa ifrån det där som han trodde på nu. Han skulle inte behöva

ha ont i hjärtat när han var elak mot folk och fä i framtiden. Skunk längtade efter att växa upp och bli en

ordentlig filurk. Samtidigt var det något inom honom som kämpade emot och inte alls ville att det skulle bli så...

Filurken Skunk kände sej lite osäker på hela den där elakhetsgrejen, så han gick ut för att öva själv.. Bakom ett träd i

skogen lyckades han överaska en stackars liten ekorre. Ha ha! nu har jag dej! nu ska du plågas, sa han och försökte låta så elakt

han kunde. Sen blev han ståede... vad skulle han hitta på med ekorren? ..hehe, nu ska du få, din hoppsprätt, sa han,

och försökte fundera ut nåt riktigt ruskigt. hoppsprätt! han var nöjd att han hittat på ett sånt passande öknamn..

JA! jag ska binda fast dej! han band fast ekorren i svansen i en enebuske. Ekorren gnydde och försökte ta sej lös.

De stickiga enrisbarren var en plåga.. Nu skulle filurken Skunk kunna vara nöjd med sej själv. Han skulle springa

iväg och lämna den lille gnagaren åt sitt öde.. Men han förmådde sej inte, han ille vända om och lösgöra knuten,

men det kunde han ju inte, han hade ju gjort det för att va elak, nu kunde han ju inte ändra sej, och förresten så

skulle han ju träna på att vara elak. Men han gömde sej en bit därifrån och låg och tittade på ekorren. Han våndades

och började svettas. Var det inte lika bra ändå, att gå fram och släppa lös honom?

Efter att ha legat så och våndats ett bra tag, var han nära att börja gråta av samvetskval, så då beslöt han sej i allafall

för att gå tillbaka och rädda ekorren. Men just när han skulle kliva fram från sitt gömställe dök det upp en liten vittra.

Hon hade ljust rufsigt hår med rak, och bestämd liten pannlugg, hon var klädd i en enkel vit klänning och hon pratade snällt

med den lilla ekorren. Hon hade ingen stor näsa, inga gula huggtänder och inga stora raggiga fötter med långa klor.

Filurken Skunk hade aldrig sett en sån mild skapelse...

Men stackars lilla ekorre! vad har hänt med dej? har du fastnat?.. är det någon som har varit elak med dej?...

He he, det var jag! sa filurken Skunk osäkert, i ett försök att stoltsera över sitt illdåd..

Jaha, så du är nöjd med det här?, undrade vittran argt, du har ingen magkänsla som får dej att må dåligt när du

knyter fast en stackare så han blir rädd och får ont? Nej, förstås, ni filurker har ju aldrig haft några känslor

och kan inte fårstå hur illa ni gör alla andra...

Mj, mjo, n....filurken Skunk kämpade mot tårara, Jag tränar mej, fick han fram tillslut...

Han var helt förvirrad, var hon Inte imponerad av hans bus? det som hade varit så svårt för honom... och sen var

hon arg för att han inte hade några känslor? det var ju dem han försökte träna bort! Det var ju fel att känna som han

gjorde, man skulle ju inte tycka synd om andra....

Stackars lilla...., sa hon och släppte ekorren, som snabbt skuttade iväg genom blåbärsriset.

Lille Skunk visste inte vad han skulle säga. Han kände att han borde slå henne lite för att hon räddat ekorren, men han kunde inte förmå sig. Det kändes så skönt att den äntligen fick springa fritt.. Dessutom skulle han inte kunna skada denna vänliga varelse...

Så han bara stod där som ett fån och beundrade vittran samtidigt som tårarna kom smygande, och han kände nånting varmt i kroppen. Fastän han visste att han åtminstone borde säga nåt elakt åt henne..

Hon tittade upp på honom och började gå igen. Det var ingen idé att ödsla tid på att försöka tala en filurk till rätta, de skulle ändå aldrig lära sig att vara snälla. Men hon kastade en blick på honom igen. Det var som om något var osagt, eller något som inte riktigt stämde. Varför stod han kvar och stirrade sådär på henne? Som om han faktiskt brydde sig. Varför betedde han sig inte som en vanlig skunk och bara gick iväg och hittade på nåt nytt otyg?

Ja, faktiskt var det ju så, att lille Skunk inte alls var någon vanlig filurk, han var speciell, för han ville inget ont. Men det visste ju inte vittran, så hon fortsatte gå..

Skunk stod kvar.. Där försvann hon nu mellan grenarna. Den enda i hela världen som var så som han ville vara, aldrig hade han mött en sån person.. Hon tyckte inte om honom, för han hade varit elak mot en ekorre. Men det ville han ju själv inte heller! Tårarna trillade nedför hans ludna kind. Snart kunde han inte höra henne längre.

-Vänta!! ropade han plötsligt och började springa efter henne.

Vittran stannade till. Hon stannade fast hon visste att filurker aldrig vill andra nåt gott. Men det var nåt konstigt i ögonen på just den där filurken, det gjorde henne så nyfiken..

Hon blev ändå förvånad när han kom fram till henne med tårar i ögonen.

- Vad ville du? undrade hon

- Ja,a ... sa filurken Skunk. Han visste faktiskt inte riktigt själv. Men han var ändå så glad att stå där framför henne och bara få se att hon var på riktigt.

- Väntar du på dina bröder? frågade vittran, som tänkte att de kanske snart skulle överfalla henne från alla håll med brännässlor eller nåt annat som kunde roa dem..

- nej, jag är ensam! skyndade sig Skunk att svara, för han var så glad att de inte var här nu, hans elaka bröder..

Hon visste inte om hon skulle lita på honom. Säkrast skulle vara att inte stå kvar här så länge, men av någon anledning kände hon sig inte så speciellt orolig.

- Ville du nåt? annars går jag nu.. sa hon. Hon såg att han var förtvivlad i ögonen. Sånna ögon hade ingen annan filurk.

Tillslut började hon gå igen eftersom han aldrig svarade. Men filurken Skunk som inte visste vad man skulle säga till en snäll vittra, han följde efter som en hund. Han brydde sig inte om ifall han så skulle gå vilse och inte hitta hem. Det kändes så bra att följa efter henne.



 

 

 

Skapad av Webbia