Hem
Korp
Tiden gick. Hon visste inte hur länge hon hade hållit till på bergets sluttningar. Inte heller visste hon hur länge hon måste stanna. Folket i dalen nedanför hade kanske glömt henne. Ibland hoppades hon det.
Korpungen växte och lärde sig så småningom flyga. Men han lämnade henne inte.
Han flaxade ner på hennes axel, som nästan började bli för liten för honom att sitta på. Men han envisades med att sitta där och borra in näbben i håret för att nypa henne kärleksfullt i örat då och då.
Aldrig tänkte han lämna sin flicka... och för henne var han det bästa sällskap hon kunde ha just nu.
Hon visste ju inte längre vem hon kunde lita på, eller när hon någonsin skulle våga lita på någon igen. Hon saknade sin familj, men här uppe kände hon sig trygg. Här hittade hon bättre än någon annan mellan klippor och skrevor. Hon sprang över stenhällarna som en vessla och hoppade mellan stenblocken som en bergsget. Ljudlöst smög hon på de smala stigarna som de vilda djuren trampat upp ner mot bäcken. Nere i den djupa grottan skulle ingen hitta henne och ovanför branten kunde hon på långt håll höra och se om någon närmade sig. Hon och korparna.
Berget hade blivit hennes hem nu.



Skapad av Webbia