Hem
Stenar

Axel Bengtsson spottade ut snusen och kastade den bakom fusväggen där brännässlorna solade sig i eftermiddagens sista varma strålar. Axel tittade upp mot himlen, den var rosa-blå.. Måtte vår skapare bara behålla färgen nu, tänkte han. För imorgon var det slåtter och då fick det inte börja regna. Stövelskaften fladdrade klumpigt när han gick ner mot åkerkanten. Han böjde mödosamt sin gamla gubbkropp och tog upp en tuss av det slagna höet. Det var torrt och friskt och doftade som det skulle. Han petade in ett Timotejstrå mellan läpparna, slog en mygga i nacken med blicken alltjämt fästad på en bergsknalle i horisonten. Solen lyste så vackert på den. Skogen fick ett guldrött skimmer. Han ville inte gå in och lägga sej en sån här vacker sommarkväll utan stod där och drömde sig bort medan ladusvalorna fångade myggor och flugor ovanför hans huvud...

Katten kom jamande och strök sig runt hans ben. Jaha du vill in du, och få nå gott.. du får vänta lite.. Jo, för Axel kände att det var viktigt att han stod här just nu och inte gick in i stugan. Katten ryckte irriterat med svansen och fortsatte jama. Bakom fuset fanns en halvt övervuxen hjäla som kantades av stora hängbjörkar. Där hade han stängslat för fåren som stod och bräkte.  Han fyllde en hink med vatten och gick ned till hagen.

Bräken knuffades och gruffades lite kring sin husbonde. Han strök drömskt en tacka över den grå ullen utan att lyssna på deras stök. Katten stod otålig och väntade precis utom räckhåll för några nyfikna mular.

Axel stängde grinden efter sig och blev sen återigen stående med ögonen på den gyllene kullen i horisonten. Så ofta han hade tittat åt det hållet och fantiserat om att stå där uppe och blicka ut över bygden, undra hur långt man kunde se därifrån. Undra om man kan se ända till Lule från en sån där knalle, funderade han för sig själv...

En lätt vind förde med sig doften av det utslagna höet. Mm det kanske blir till att ta in det imorgon då... Det hade alltid varit en familjefest när det tunga jobbet skulle göras, men när familjemedlemmarna en efter en droppat av hade det blivit allt svårare för honom att hålla arbetsglädjen uppe. Nu var det bara brorsan, Göte, kvar av det stora arbetslag de en gång varit. Jobb, jobb, även om båda bröderna var av segt virke så började det ju kännas att man kommit upp i åren. Förr var jobbet på gården en utmaning, en fysisk boxningsmatch med tunga höbalar och sega vedklabbar, bara att ta i och svettas lite mer när det blev tungt och värken som följde var bara av växende muskler och gick fort över. Nu kom mer värk än svett när det blev tungt, och den satt inte i växande muskler utan snarare i leder och utslitna ledband, sen stannade den kvar längre också. Det var inte lika roligt att ta i och streta när man visste vad som väntade efter ett alldeles för hårt arbetspass.

Imorgon bitti skulle Göte komma skramlande med sin kärringhonda uppför den knöliga infarten och landa på sin speciella köksstol och be om en kopp morgonkaffe. Sen skulle de båda gno hela långa dagen med att lyfta kasta och packa höet i ladan. Även om det var fint hö dammade det alltid och stack i skinnet som solen samtidigt stekte rött. .. Efteråt hoppade de alltid i ån, enda gången på året som de båda badade där. Alltid lika skönt att bli av med damm, stickor och svett i den svala strömmen..

.. I fjol hade Götes handled svullit upp på kvällen, han skulle ha varit bättre på att säga till när det tog emot.. Men så var de ju båda av samma skrot och korn.. Envisa.. Kanske skulle de lyssna på vad folk ibland sa till dem; Arrendera ut åkern och ta pension från det där eländet! Åk till havsbadet och hitta ett par damer!.. Jo, visst skulle det vara trevligt.. Men något skulle fattas om man inte fick känna hödoften och den där svedan i skinn och armar en gån om året. Vad vore sommaren utan det där enda, förlösande doppet i ån med brodern? För att inte tala om den lättande känslan av att ha djurens foder under tak och räddat för vintern..

Å andra sidan skulle det vara rätt trevligt med damsällskap, visst var han frestad ibland att bara bryta upp från gården ett tag och känna på något annat innan livet var förbi. Men det skulle nog inte Göte tycka om. Trots att det var Axel som hade tagit över gården så var det nog Göte som var än mer traditionsbunden och konservativ.. Bara en sån sak som den där köksstolen, den han satt i varje morgon han kom. Det hade varit Götes stol så länge Axel kunde minnas.. Som barn hade han tidigt lärt sej att inte ta Götes plats, då bl......

Katten väckte honom ur sina tankar med sitt otåliga jamande. Ja ja! kom då! och så stövlade han över gårdsplanen för att hämta burken med torrfoder i farstun. Katten skuttade nöjd framför så att han höll på att snubbla på henne precis som vanligt. Men när han matat henne och hon ätit och druckit glupskt ur sina skålar, ropade hon igen, med samma intensitet som förut; Kom nu gubbe! Nu ska jag ut! Inte snart! Nu!!... Ja Ja! jag kommer! brinner det eller...

Katten hade bråttom att skutta ut på bron för att sen sätta sej och slicka sina tassar. Du är knäpp du, kattskrälle. suckade Axel trött.. men han ville inte gå och lägga sig, så han följde katten ut på bron igen, satte sej där, , , men han fick inte riktigt nån ro i kroppen.. Han fann sig själv stirrandes på det där retliga berget igen. Varför, varför satt han här och stirrade med sina fåniga fantasier, som ett barn när klockan var för mycket, gamla karln! När han var yngre hade han i alla fall haft vett att bryta sina grubblerier och gå in och lägga sej. . Men ju äldre han blev desto mer gav han sej tid att fantisera, vad var det för gubbsvammel? Skulle man inte bli vettigare med åren? Nej, istället kände han mer och mer hur han ville strunta i allt, precis som tonåringarna brukar göra, fast då vet man att det bara är en ungdomens dummheter. Men nu, nu hade han av erfarenhet lärt sig att ALLA svamlade, egentligen, de fick det bara att låta mer eller mindre viktigt.

Vad var det som var så viktigt egentligen? Att slita här år ut och år in, från barnsben till ålderdom, på gården där han var född, där tiden så gott som stått still sen gumman dog, när världen runt omkring bjöd på en hel hop alternativ utan slit för en karl i hans ålder. Sen var han ju inte så fruktansvärt gammal heller, det var ju gården som krökt hans rygg. Men det var också den som gjorde honom trygg. Gården och Göte... och katten.. och bräken... och hönsakräken... ... och kraken. Kraken ja, en gammal vallack i sina bästa år, en riktig trotjänare av den sortens hästar som nog höll på att dö ut trodde Axel.. Han älskade den hästen. Axel reste sig från trappsteget, brottades en stund med sitt vuxenjag som tjatade om att han skulle gå in för att orka med morgondagen. Nä, inte i kväll! Nu fick det vara nog med att vara duktig och alltid göra som man borde! Nu skulle Axel Bengtsson göra som han själv bara kände för, en vacker sommarkväll som den här skulle han gå ner och klappa sin häst om han så skulle missa hela höskörden för året. Ja, minsann! när skulle man annars få njuta av livet på denna jord?

Så han traskade ner till Kraken som spetsade öronen och hälsade honom muntert på glada hästars vis. Axel suckade och tog om den stora mulen, hästen blåste tillbaka och viftade bort en skock flugor med svansen. Det var värst vade de var ettriga ikväll, det ska väl inte till att regna?...

Men solen sken envis och röd över sommarnatten, så nyfiken att hon knappt gav sej tid att sova på hela sommaren, även om kvällarna blivit betydligt mörkare redan, sen i midsomras. Nej, få i denna del av landet kan behålla dygnsrytmen på sommaren, man vill inte gå in, det är slöseri på ljus. Ljuset; förödande för god sömn om sommaren och en bristvara på vintern, aldrig måttligt.. ...

Men det var ena besvärliga flugor Kraken min... Ska vi ta och springa ifrån dem?... jo, visst skulle det vara härligt, tänkte han, tänk om man skulle ta ut honom en sväng.......

...  Så herr Bengtsson satt upp på sin oädle springare och Kraken krökte på nacken och tycktes plötsligt lite märkvärdigare än vanligt. Men nog var han ju aningens förvånad över sin husbondes plötsliga infall och han fladdrade lite med öronen för att försöka urskilja om det verkligen var sant att de nu skulle dra iväg, så sent, på sånna upptåg som han förbjudits som unghäst när han känt vittring av svettiga märrar. Men Axel var lugn och fast besluten; nu skulle det äntligen bli midnattsritt av....

...

Gubben red över nejden, ner mot fjärden, i en båge runt vikenoch fram till skogsbrynet. Där lufsade hästen över ett dike och genom ett snår av doftande vildhallonbuskar uppblandade med idel brännässlor. Axel tog sikte på en liten glesbevuxen höjd så att han lättare kunna hålla rätt färdriktning. Kraken flaxade med öronen, ja, Axel tyckte att han hörde något. Bara det inte var åskan. Tanken på höskörden kom som en pil och knöt sej i magen på honom. Han hade dåligt smvete, vad det nu skulle tjäna till, när han ändå valt att rymma för att njuta av livet en gång...

Kraken stötte till en sten med hoven så att det small. Annars var det tyst i skogen sånär som på några avlägsna småfåglar. Men, nej, eller?.. hördes det inte ett buller i fjärran emellanåt?

Axel lyckades rida runt en stor myr utan att tappa färdriktningen. Berget kom allt närmare och så även det avlägsna bullret. Ibland lät det tydligare, och då som musik eller trummor. JA just det! Det var ju den årliga festivalen i stan den här helgen. Ha ha, han var nog den enda i kommunen som kunnat glömma det, årets viktigaste händelse, som många tyckte. Han fnös för sej själv. Vart är vi på väg? tänkte han, om detta skulle vara årets viktigaste händelse...

Skapad av Webbia